Kämpagården

Stadsdelen Kämpagården är kvarteren mittemellan, en övergång mellan den gamla staden och den nya, och från 1800-talets förorter till efterkrigstidens egnahem. Stadsdelen slår sig ner precis söder om stationsområdet och sträcker sig söderut mot Afsen (Gällkvistabäcken). I öster avgränsas den av industriområdet Glasbacken och i väster av Oxbacken.

Stadsdelens äldsta delar finns utmed Folkungagatan och Vallgatan. Här byggdes flera pampiga sten- och träbyggnader under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet och Folkungagatan utvecklades till stadens mest stadsmässiga gata vid sidan om Järnvägsgatan. Närheten till det nybyggda och anslående vattentornet (uppfört 1898) förstärkte det monumentala intrycket. Bebyggelsen utmed Vallgatan gavs från början en påkostad utformning mot järnvägsstationen. Detta var stadens ansikte mot yttervärlden och fasader som för genomresande och tillfälliga besökare kunde bli en ganska stor del av det lilla intryck som de fick av staden Skara. Bebyggelsen i de här kvarteren kunde få stadens mittpunkt, som alltid varit domkyrkan, att tillsammans med järnvägsstationen tippa söderut. Ändå är Vallgatan än idag ett tydligt avskiljande stråk mellan den gamla stadskärnan och de sentida utvidgningarna i söder.

Gälakvist vakar över staden

Tidigare Skara hus, eller Gälakvist (senare Gällkvist och Brobacka) som borgen och platån kom att kallas, är idag en bebyggd kulle direkt söder om Vallgatan, i norra delen av Kämpagården. Borgen, som omgärdades av dubbla vallgravar, fanns här från slutet av 1200-talet till början av 1300-talet, men de exakta årtalen vet vi inte. På 1700-talet bebyggdes platån på nytt, bland annat med ett hus som kallades Skrämbo som sedan revs 1903. De två huvudbyggnaderna som ligger där idag är dock uppförda i början av 1880-talet och är relativt väl omhändertagna trots smärre tillbyggnader i senare tid.

En liten byggnad med stor betydelse

1923 uppfördes en snickarverkstad på Vallgatan 38. Den till en början blygsamma vagnmakar- och snickeriverksamheten utvecklades via WC-sitsar till två stora Skaraindustrier. Öster om den gamla verkstaden (utanför vår stadsdel) etablerades i slutet av 1930-talet det som skulle blir Skaraplast och Eccoverken.

Vagnmakarens son, Erik Järnåker, hade gjort sig ett namn i Skaras industrihistoria. Den gamla verkstaden på Vallgatan 38 hade hunnit bli lagerlokal för Skaraplast när det nya företaget Skara Metall köpte fastigheten 1968. I lokalerna tillverkade man sedan prydnadsföremål i malm och mässing i drygt ett decennium varpå konkurrensen från importerade föremål blev allt större. Från mitten av 1980-talet fram tills att företaget upphörde 2010 drevs det på deltid.

Verkstadsbyggnaden på Vallgatan 38 med sin rustika fasad av konststen (betongblock som imiterar natursten) och 20-talsklassicistiska former ritades av Erik Järnåker själv och den idag knappt synliga tillbyggnaden åt väster från 1933 av hans bror Julius Järnåker. Byggnaden har inte bara ett visst byggnadshistoriskt värde, utan också ett lokalhistoriskt, industrihistoriskt och personhistoriskt värde, då den varit utgångspunkt för kända och viktiga skeden i Skaras historia. Tyvärr står byggnaden idag tom och det vore önskvärt att den kunde komma till ny användning. Kanske får den vara med och forma Skaras framtid än en gång?

Stadsdelen växer på 1940-talet

Stadsdelens andra utbyggnadsepok började på 1940-talet då kvarteren Vapnet, Väpnaren, Knekten, Hjälmen och Lansen var bland de första. Bebyggelsen i kvarteret Vapnet är ett stycke mycket sammanhållen enplans- bebyggelse ritad av byggnadsingenjör Sven Linnarsson, uppförd 1943-45. Förutom det enkla utförandet med tvåluftsfönster och flacka sadeltak märks de bevarade smidesräckena utmed trappan till entrén.

Tillsammans med grannkvarteret Väpnaren (där byggnaderna också genomgått en del ombyggnader) är området ändå intressant som exempel på 1940-talets egnahems- bebyggelse i Skara. För sin alltmer ökande personalstyrka byggde Ecco- verken under 1940-talet ett antal småhus och flerfamiljshus. Till de tidigaste husen hör två lamellhus i kvarteret Plymen respektive Svärdet (Kronängsgatan 3A-3B respektive Kronängsgatan 4A-4B), som ritades 1942 av byggmästare Sven Janson. Väster om lamellhusen finns ytterligare två flerbostadshus varav Klockgjutaregatan 5/Väktaregatan 1A-1B från 1961 (ritad av tidigare stadsarkitekten Drott Gyllenberg) i L-form, visar hur en del av det mer storskaliga byggandet började se ut vid den här tiden.

Bara året efter uppfördes grannhuset; villan med asymmetriskt sadeltak på Klockgjutaregatan 3, ritat av en annan tidigare stadsarkitekt, nämligen Henrik Schager. Med undantag för några mindre kompletteringar, senast på 1990-talet, var stadsdelen fullbyggd i mitten av 1950- talet. På 1960-talet tillkom några hus vid Bäcklyckegatan i den sydöstra delen av stadsdelen, nära Afseparken.

En del av Afzeliiparken, mellan Kämpagården och Glasbackens industriområde, har tagits tillvara för  odlingslotter, vilket livar upp en i övrigt ganska tom grön yta. Afseparken, och dess fortsättning i form av grönstråk utmed Afsen, är dock en tillgång som grönt promenadstråk i stadsdelen.

Värt att värna

Kämpagården innehåller många olika typer av bostads-
bebyggelse: Det går från sekelskifteshus med flera lägenheter via egnahem, 1940-talets lamellhus och 1960-talets elementhus till rekordårens villabebyggelse. Och i den östra delen av stadsdelen samsas flerbostads-
husen med villorna tätt inpå.

Stadsdelens västra del, med Folkungagatan som ryggrad, präglas av det sena 1800-talets stenhusbebyggelse, med tydliga inslag av tidens trähusbyggande. Här rör de kulturhistoriska värdena hela byggnaderna, i detaljer och byggnadsmaterial men även interiör. Bevarade originalfasader, ursprungliga takmaterial och bevarande av de enskilda byggnadernas särdrag är viktiga.

Flerbostadshuset på Väpnaregatan 1 (ritat 1923 av Otto Hultman) är ett tydligt exempel på 20-tals-klassicism. Huset byggdes om i slutet av 1930-talet, men har kvar mycket av sin ursprungliga karaktär. Jarlagatan 8 uppfördes 1936 som ett så kallat barnrike- hus – förmodligen det enda i Skara – efter ritningar av arkitekt Sven Markelius. Byggnaden är delvis ombyggd men har bibehållit det enkla funktionalistiska formspråket. Genom sitt ursprung har byggnaden ett socialhistoriskt värde.

I den östra delen av stadsdelen är bebyggelsen i huvudsak från 1940-1960-talen och i flera fall är kvarteren eller gaturummen som helhet viktigare för områdets karaktär än de enskilda detaljerna. Det beror på att bebyggelsen genomgått många förändringar som tilläggsisoleringar och tillbyggnader, men också på arkitekturens ursprungligen enkla formspråk. Hus med bevarade detaljer som smidesräcken, smäckra träfönster och skärmtak är dock viktiga för områdets karaktär. De fasadpaneler som också bevarat ursprungets uttryck är också viktiga för att förstå den ursprungliga gestaltningen. Tyvärr mister 1940- och 1950-talshusen en del av sin charm när de kläs i mer ålderdomlig locklistpanel.

Av den sammanhållna bebyggelsen i kvarteret Vapnet, där de yttersta husen har genomgått en del förändringar, är Gällkvistgatan 14, 16 och 18 de mest välbevarade husen. Mynthusgatan 14 och 15 är exempel på byggnader som genomgått få förändringar och därför visar förhållandevis mycket av sin ursprungliga karaktär.

Några intressanta exempel på 1960-talets bebyggelse är dels Kronängsgatan 1A och 1B från 1968, byggda med sandwichelement från Skara tegelbruk, och dels Bäcklyckegatan 6 från 1965 med mycket tidstypiskt sammanbyggt garage. Den här bebyggelsen kan vara känslig för tillbyggnader som innebär förlängningar av byggnadsvolymen med träfasader. Välj hellre en placering för tillbyggnaden som visar att det är en tillbyggnad och låter övriga fasader behålla sin tegelkaraktär. En detalj bland flerbostadshusen är de fina balkongerna på Väktaregatan 3A-3D. På en i övrigt ganska ombyggd fasad är balkongerna ett särmärke att ta vara på inför nästa renovering.

Axel Demker
Planarkitekt, bebyggelseantikvarie