Domprostegården

Domprostegården är stadsdelen som kom att växa upp i Skaras nordöstra utkant. Öster och norr om Domprostgården, som fick ge sitt namn till stadsdelen, började den nya bebyggelsen växa fram på 1950-talet och idag domineras stadsdelen av modernismens och rekordårens bebyggelse.

Den äldre bebyggelse som var stadsdelens utgångspunkt integrerades i det nya och skapar idag tidsperspektiv i den modernistiska dominansen. Stadsdelen avgränsas i söder av Drysan, och (den en gång grävda) Viktoriasjön, och i norr av Brogårdsvägen. Källegatan efter bron över Drysan, präglas av närheten till Viktoriasjön, läget vid Domprostgården och stigningen mot nordost utifrån Drysans dalgång. Det är glest och grönt och Stortorget och Domkyrkan känns avlägsna. Känslan av utkant och att detta var en plats för ankomst och avfärd var säkert påtaglig innan rekordårens Domprostegården byggdes ut. Med Viktoriasjön som utsikt breder Källiden och Kvarnliden ut sig nedanför Källegatan. Här förtätades bebyggelsen med ny villabebyggelse på 1960- och 1970-talen. De yngre mexitegelfasaderna löser av de något äldre mustigt mörkröda tegelfasaderna. Här finns några fina exempel på bebyggelse från tiden, bland annat Källiden 6 från 1968.

Väster om järnvägen

Alldeles intill Domprostgården möts vi av villor och radhusbebyggelse i kvarteret Munken. Byggnaderna har tidstypiska drag av svensk 1950-talsarkitektur. Den är en fortsättning på 1930-talets funktionalism, men ändå tillbakablickande och nästan nationalromantisk i utsmyckande detaljer, lekfull färgsättning och högkvalitativa material. I kvarteret Prelaten, norr om Munken, möter vi stilen i flerbostadshusform, med kringbyggda gårdar och oregelbunden rumsbildning mellan huskropparna.

Skaras dåvarande stadsarkitekt, Drott Gyllenberg, har satt sin prägel på området genom att ha ritat både planen för området och flera av husen i kvarteret Munken och Prelaten. Här finns också en säregen pann- och tvättcentral från 1951 och en numera nedlagd servicebutik byggd 1975.

1960-talets byggande förenklades och industrialiserades allt mer. Skillnaderna mellan hustyperna i kvarteren Prelaten och det norr om liggande Abboten är vid en första anblick inte så stora, men i detaljer, balkongernas utformning och entrépartierna märks att varje byggnads (eller kvarters) egna uttryck fått stå tillbaka för ett mer rationellt och likriktat byggande.

Strävan att bygga bort bostadsbristen gick hand i hand med byggandets tekniska utveckling. Ändå finns i kvarteret Abboten vissa utmärkande detaljer, som de uppdelande röda träpanelerna i fasaderna och de klinkerförsedda portöppningarna. Det är trots allt detaljer som för boende kan bli identitetsskapande och ge hemmakänsla.

Väster om kvarteret Abboten, invid det gamla elverket och Fornbyn, uppfördes Domprostebyn 2005. Ett helt nytt kvarter, med undantag för den befintliga Dom-prostegatan 56 som integrerades tillsammans med den nya bebyggelsen. Domprostegatan 56 byggdes på 1930-talet som bostäder för personalen på det intilliggande elverket och användes senare som kontor för Skara Energi. Den nya bebyggelsen bär förstås även den på sin tids ideal och skiljer sig kanske mest från modernismens bebyggelse i stadsdelen, genom hur bilen åter fått ta plats intill husen och entréerna.

Öster om järnvägen

När vi korsat järnvägen och kommer in på Brunsbogatan blir staden glesare. Katedralskolan från 1972 breder ut sig till höger och till vänster finns ett sammanhållet bostadsområde i kvarteret Biskopen. 

60-tal har blivit 70-tal och efterfrågan på lägenheter viker för första gången på decennier. Oljekrisen får Sverige att lämna rekordåren och det är villa och eget hus som gäller igen. Några flerbostadshus med tidens plåtfasader blev det, men därutöver villor och radhus i huvudsak i tre olika varianter. Dels radhus, dels villor med sadeltak och så kallad joddlarbalkong och dels villor med brutet tak och därmed en lite mer tillbakablickande nostalgisk utformning. Efter flera år av kraftigt industrialiserat och likriktat byggande började ett intresse gro för en något mer traditionell villaarkitektur.

Vi fortsätter under Hagaborgsvägen och kommer upp på Liljedalsgatan. Utmed den gamla utfartsvägen mot Mariestad (gamla riksväg 6) ser vi ett av stadens gamla barnhem på Liljedalsgatan 2. Den alléförsedda gatan kantas av sekelskiftesbebyggelse och avslutas i en välbevarad gårdsmiljö på Liljedalsgatan 7 innan vi når fram till Brogårdsvägen.

Efter omvägen genom vår egen tids rekordår har vi rest tillbaka i tiden igen och landat hos det agrara landskapets äldre bebyggelse. Öster om Liljedalsvägen breder yngre kvarter ut sig med en blandning av 1970- och tidig 1980-talsbebyggelse, men också ett par funktionalistiska pärlor (Bengtstorpsgatan 5 och 9) från 1938 och 1939 som nu är en del av villaområdet. Flera av de andra husen har tidstypisk mexitegelfasad. Ett par tidstypiska exemplar finns på Knallevägen 12 och 14.

Värt att värna

I stadsdelen finns många byggnader med en för modernismen tidstypisk utformning och därmed ett tydligt pedagogiskt kulturvärde – de berättar och ger en bra bild av stadsbyggandet från 1950-1970-talen. Det finns också äldre byggnader i stadsdelen, som står ut som mer speciella inslag. De utgör en viktig förklarande länk mellan äldre tiders byggande och modernismens stadsutvidgning. Äldre och yngre bebyggelse sida vid sida ger oss perspektiv på stadens och stadsdelens utveckling.

Samtidigt är det viktigt att, vid en eventuell komplettering av bebyggelse i stadsdelen, ta hänsyn till den i många fall konsekventa och modernistiska struktur som har etablerats vid områdets planläggning. Uttryck som är värda särskild uppmärksamhet i 1950- och 1960-talsbebyggelsen är koppardetaljer, klinkerförsedda entrépartier, entrédörrar i trä, smidesräcken och lätta balkongkonstruktioner. En del av 1950- och 1960-talsbyggnaderna har en så pass originell utformning att en tillbyggnad kan vara svår att passa ihop med byggnaden.

Vid förändringar i den mer homogena villabebyggelsen från 1960- och 1970-talet är det ofta gatusidan som är mest karaktärsskapande och byggnadsvolymen kan på grund av sin regelbundenhet klara av tillbyggnader utan att det förtar byggnadens stildrag.

Axel Demker
Planarkitekt, bebyggelseantikvarie