Torps naturreservat

De blomstrande hagmarkerna och lövskogen i sluttningen omfamnar vandraren. Det är svårt att förstå hur folk kunde leva i fattigdom här för inte så länge sedan.

Stigen kommer först till Torps gård, en välbevarad herrgård från 1700-talet. Namnet kan vara lite förvirrande men ordet torp betydde för länge sedan "nybygge". Senare blev betydelsen av "torp" istället ett litet hus som ägdes av en större gård.

Härifrån fortsätter vandringen som i en korridor mellan stenmurar. Det är en gammal fägata, där man förr lät djuren gå för att komma till betesmarkerna uppe på berget. Närmast gården låg åkrar och slåttermarker, så där fick inga djur beta. Om våren är marken först snövit av vitsippor. Sedan är det som att det vita stiger upp och lägger sig i körsbärsträdens kronor. Vid spången i alkärret växer gullpudra som lyser gyllene. Senare dyker liljekonvaljerna upp och lägger sin parfymdoft över sluttningen. De blommande hagmarkerna känns glädjestrålande, men här har många sorgliga livsöden utspelat sig. Vandringsslingan runt i reservatet ger en bild av hur bråddjupa klassklyftorna var på 1800-talet. Ju högre man kommer upp på berget, desto fattigare var folket som bodde där. Herrgården Torp ligger omgiven av sluttningens finaste åkerjordar. En bit upp i hagmarkerna ligger torpen, som betalade hyra till herrgården. Ännu högre upp börjar den karga barrskogen, och där ligger backstugorna, som i sin tur betalade hyra till torpen.

Just till vänster efter att stigen delar sig uppe i sluttningen ligger en liten stenhög som en gång var backstugan Lunnaliden. Där bodde Bagga-Lars med en sinnessjuk dotter i slutet av 1800-talet. Hon skickade ett friarbrev som gick runt till traktens samtliga ungkarlar i tur och ordning men alla tackade nej. Av nästa stuga norrut syns också bara grunden idag. Den kallades Husars och alla de tre barn som växte upp i stugan intill på 1860-talet avslutade själva sina liv vid olika tidpunkter. Fortsätter man rundan åt höger passerar man Lilla Röjan som nu ligger begravt i ett snöbärssnår. Där bodde en kvinna som livnärde sig som prostituerad och som även hon i slutänden tog sitt eget liv.

Det är svårt att förstå hur någon kan ha levt utblottad i detta rika landskap men på 1800-talet var berget i stort sett kalt. Här fanns inga träd och bara fattig jord som inte dög att odla på. De rika gårdarna bevakade sina ägor, och inte så mycket som ett körsbär fick man ta utan lov av dem. Lyckligtvis har tiderna förändrats och numera är alla välkomna hit för att frossa i körsbär när de mognar i juli.